67 dagar ensam med havet (del 1)

CapriceGull

Det tog mig 67 dagar att segla från St Helena till Isle of Lewis i Skottland. Det är inte många människor i världen som har upplevt en sådan resa och att segla non-stop från Sydatlanten till Nordeuropa tillhör ju inte vanligheten. Jag undrar, är jag verkligen så ovanlig? Det känns inte så. Eller jo, ibland gör det ju det. Ibland inser jag att mina val i livet är högst ovanliga. På gott och på ont, men jag skulle ju i slutändan vilja byta ut dem mot någon annans.

Många frågar mig: varför stannar du inte och besöker de fina ställen som finns på vägen? Och visst, det kan man ju undra. Men från början visste jag att min resa inte handlade om det. Det här var en resa som ville utforska ensamheten, dra den till sin yttersta spets. Att besöka djupet inom mig själv, snarare än fysiska platser och upplevelser. Varje ö jag åkt förbi har jag lämnat i framtidens fantasi om en annan resa någon gång. Varje liten plats skapar en ny liten dröm att läggas på hyllan i ovisshetens värld.

Då jag lämnade St Helena var jag inte i den bästa formen. Jag hade stark hemlängtan och många obesvarade frågor om livet, mina val och min plats i världen. Det var tufft att vara ensam. Jag var less på allt och ville då stanna så snart som möjligt och ta en paus från ensamheten, en paus från MIG SJÄLV! Jag siktade på Azorerna eftersom detta var den plats som var lättast att segla till på vägen hemmåt samt med bästa möjlighet att reparera motorn och kanske flyga hem ett tag.

Resan över doldrums

Efter två veckor i den SE passadvinden och efter att ha passerat Ascension Island, vilken jag kunde se på håll, hade jag sammanlagt 8 dagar med antingen stiltje eller mycket svaga vindar. Det var mycket slag i seglen, varmt, svettigt och påfrestande för sinnet. Något som hjälpte mig mycket att både komma fysiskt framåt samt att hålla humöret uppe var en svag ström på ca 1 knop som förde mig i rätt riktning. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur det hade varit om denna ström förde mig åt andra hållet. Då hade jag kanske ännu idag irrat omkring runt ekvatorns doldrums.

Att segla utan motor visade sig vara både det mest frustrerande och det mest underbara jag har gjort någonsin. Jag var helt utelämnad åt elementen. Blåste det inte stod jag helt still eller drev till och med ibland baklänges med en ström. Ofta då jag fick en väderleksrapport som sa stiltje i flera dagar framåt, blev jag oerhört frustrerad och det var väldigt svårt att acceptera att jag inte hade någon kontroll, att vinden bestämde och inte jag. Men efter några timmar av ångest och frustration, kom jag fram till det faktum att jag helt enkelt kunde välja mellan att spendera några dagar att vara arg och olycklig, eller att släppa kontrollbehovet och bara lära mig att vara. För egentligen, vad spelade det för roll att vi inte rörde oss framåt Caprice och jag. Hela poängen var ju att vara ensam med havet.SlakaSegelOch efter att denna processen fått gå sin gång, var dessa dagar bland de mest underbara. Det var så otroligt tyst och så stilla. Man kunde höra tystheten, havet var en stor spegel, vågorna lade sig nästan helt platt. Allt skimrade och de tusentals färgerna på kvällshimlen dubblerades i ett oändligt spektrum på havets silvriga speglande yta. Valar och delfiner besökte mig och likaså lugnet inuti mig. Detta hade jag aldrig fått uppleva om min motor hade fungerat. Då slår man bara på den och kör förbi detta storslagna fenomen som kallas stiltje. Ungefär som i livet tänkte jag. Segling innehåller så otroligt många speglingar i livets gång.Stiltje

Ur loggboken: ‘Ta stora klunkar av detta lugn, denna stillsamhet. Havet ler mot mig varje sekund. Dess närvaro smeker mitt innersta väsen.’

 

Beslutet att fortsätta förbi Azorerna

Dag 12 från St Helena hade seglaren Anders Eriksson skickat ett meddelande till mig där han föreslog att jag skulle segla hela vägen hem non-stop. Ett litet frö blev då sått och denna tanken hade sedan bollats fram och tillbaka, grott och formats och tillslut började den kännas mer och mer rätt i magkänslan.

VIND !!!! VIND!!!!

Dag 22, position 3° 17N, 23°40W minns jag så tydligt hur jag äntligen nådde in i Norra Halvklotets passadvindsbälte på riktigt. Den sagolika vinden som fläktande smekte mitt ansikte och med frisk kraft fyllde seglen, Caprice som lutade stabilt i bidevinden och LJUDET, det där sagolika ljudet av vatten som forsar kring skrovet. Jag stod länge och stirrade på vattenytan som nu snabbt forsade förbi. Nu var jag och Caprice ett med passadvinden, äntligen!! Och jag visste att det skulle förbli så i minst två veckor framåt. Alla spänningar i själen bara lade sig ner och lät sig sakta gungas av vågornas gång.

Efter att ha korsat ekvatorn och doldrums och i den processen blivit bättre vän med både tanken på stiltje och mitt eget sällskap, trivdes jag nu ensam till havs mer och mer för var dag som gick och jag kände mig starkare och starkare. Att segla hela vägen hem kändes som en spännande utmaning och gav mig chansen till en riktigt lång resa med havet i ensamheten. Jag räknade min proviant och vattenförråd mycket noga och beslöt mig för att det skulle räcka. Det jag behövde sätta på ranson var fett, eftersom jag bara hade sammanlagt 2 flaskor olja kvar och nästan ingen annan mat som innehöll fett. Jag räknade med att fånga en del fisk och på så vis få mer fett och protein i min diet.

Vädret oroade mig lite, eftersom det var större chans för storm i Nordatlanten i Maj än Juni/Juli. Men det var ju inte vinter i alla fall. Och så därnere i den NE Passadvinden föll beslutet helt på plats och Caprice och jag kämpade norrut, så högt vi kunde i den stabila NE bidevinden (tuff men härlig segling) dock inte längre mot Azorerna, utan nu skulle Göteborg bli nästa hamn tänkte jag.

BidevindWindy

3 Replies to “67 dagar ensam med havet (del 1)”

  1. Så fint att läsa dina reflektioner kring livet och segling. Det är många känslor som man måste vara ensam om att bemästra kan jag tänka. Samtidigt krävs ju förnuftiga val som gör att man inte kan ge efter för tex rädsla, vanmakt. Så nyttig lina att balansera på☺️
    Och nu, längtar du inte ut igen?:)

    Like

  2. Fascinerande berättelse, Emma, fascinerande med 67 dagar ensam till havs. Jag tror du sticker igen – har jag rätt eller har jag rätt? //Stefan, s/y VIDSTIGE

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s