Marstrand Boat Show – Lyssna på mitt föredrag / besök Caprice och mig på bryggan

Jag måste medge att denna bloggen har hamnat lite i glömska hos mig när vardagen har kickat in med jobb och annat. Dessutom har jag lite för många båtar att ta hand om i mitt liv just nu. Det finns fortfarande mycket att berätta och hela processen inombord fortsätter nu långt efter att jag satte mina fötter på torra land igen.

OCH nu till helgen (23-25 Augusti) kommer jag och Caprice att delta i Marstrands Boat Show. Det finns möjlighet att lyssna på mig då jag i ord, bild och musik berättar om mitt äventyr på havets stora vågor och om hur det kom sig att jag gav mig av ensam ut på Atlanten. Jag och Caprice kommer även att finnas på bryggan och tar gärna emot besök! Gå in på Marstrans Boat Shows hemsida för ytterligare information:

För besökare


Nominerad till Årets Äventyrare !!

Caprice motor fick vi till slut igång igen i December. Stort tack till Kent Olsson och Pappa Claes för hjälpen! Och nu kan jag en hel del mer om motorer. Det som var felet var att svänghjulsdämparen hade hoppat av. Monteringsfel tror vi.

Jag och Caprice tog en kall och ensam seglats från Svanesund till Brännö innan jul med en mellanlandning på Marstrand. Vi gick för motor nästan hela vägen och efter alla månader till havs utan motor, njöt jag för en gångs skull till fullo av det trygga dunkande ljudet. Nu ligger Caprice tryggt i hamn med kölen förankrad i leran på Brännö Varv 🙂 Jag bor ombord ibland för att få en god natts sömn i havets trygga famn.

Jag har blivit nominerad till Årets Äventyrare 2018, så gå gärna in på länken och rösta på mig!!

Fixing stansion

Föredrag !

Jag har hittills hållit 3 föredrag om min resa och börjar bli lite varm i kläderna. Bland annat höll jag en uppskattad lunchföreläsning på Volvo i Arendal.

Dels visar jag film och foto ifrån resan och dels berättar jag både om den yttre och den inre resan som detta äventyr gav mig.

Att höra en historia påverkar på olika sätt. Om historian är spännande väcker den oftast något inombords. Min berättelse är både spännande, ovanlig och full av värme. Jag hoppas kunna ge inspiration och motivation att kanske ta ett litet steg närmare sitt hjärta, sitt mål eller sin dröm.

Om ni känner till något sammanhang där min föreläsning skulle passa in, hör gärna av er!

Alone with the Sea for 67 days (part 1)

CapriceGullIt took me 67 days to sail from St Helena to Isle of Lewis in Scotland. There are not many people in the world who have experienced such a journey and sailing non-stop from the South Atlantic to northern Europe is not commonplace. I wonder, am I really so unusual? It does not feel like that. Or yes perhaps, sometimes it does. Sometimes I realize that my choices in life are most unusual. That has mixed consequenses for me, but ultimately I would not want to change my choices, or rather I could not.

Many people ask me: why do not you stop and visit the nice places on the way? And yes sure, one can wonder. But from the outset, I knew that my trip was not about that. This was a journey that would explore loneliness, pull it to its utmost point. To visit the depths within myself, rather than physical places and experiences. Every island I passed I have left in the imagination for a future trip sometime. Every little place creates a new little dream to be put on the shelf in the endless world of the unknown.

When I left St. Helena I was not in the best shape. I had a strong longing for home and many unanswered questions about life, my choices and my place in the world. It was tough to be alone. I was fed up with everything and wanted to stop as soon as possible and take a break from loneliness, a break from myself! I was aiming for the Azores because this was the easiest place to sail to on the way towards home and with the best opportunity to repair the engine and maybe fly home for a while.

Crossing the doldrums
After two weeks in the SE trade winds and after passing Ascension Island, which I could see from afar, I had a total of 8 days of either none or very weak winds. There was a lot of banging of the sails, it was hot, sweaty and testing for the mind. Something that helped me to both physically to move forward and keep the mood up was a current of about 1 knot that brought me in the right direction. I could not imagine how it would have been if this current took me in the opposite direction. Then I might have still been aimlessly circling around the doldrums today!

Sailing without an engine turned out to be both the most frustrating and the most wonderful thing I have ever done. I was completely at the mercy of the elements. If there was no wind I stood still or at worse case was put back by a current. Often when I got a weather report that said calms for several days, I became extremely frustrated and it was very difficult to accept that I had no control and that the wind was in charge and not me. But after a few hours spent in frustration, I came around to the fact that I could simply choose between spending a few days being angry and unhappy, or just completely let go of the need for control and just learn to be. For really, what did it matter for us not to move forward Caprice and I. The whole point was to be alone with the sea, was it not?SlakaSegel

And after this process had run its course, the days of calms were amongst the most wonderful. It was so incredibly calm and so quiet. You could hear the silence, the sea was a big mirror, the waves were almost lying down flat. Everything shimmered and the thousands of colors in the evening sky were doubled in an infinite spectrum on the ocean’s silvery surface. Whales and dolphins visited me and so did the calm within me. I would have never experienced this if my engine had been working. Then you just turn it on, break the silence and drive past this magnificent phenomenon of zero wind. Just like in life I thought. Sailing contains so many metaphors for the walks of life.Stiltje

Out of the logbook: ‘Take big chunks of this calm, this tranquility. The sea laughs at me every second. Its presence soothes my innermost essence. ‘


The decision to continue past the Azores

Day 12 from St Helena, the sailor Anders Eriksson had sent me a message where he suggested it would be a great idea to sail all the way home non-stop. A little seed was thus sown and this idea had then been bouncing back and forth in my mind, grown and flourished. It began to feel more and more right in the gut.

WIND !!!!VIND!!!!

Day 22, position 3 ° 17N, 23 ° 40W, I remember so clearly how I finally truly reached the Northern Hemisphere’s trade wind. The fabulous wind that stroke my face and with its strength filled the sails, Caprice leaning steadily on the waves and the noise, the fabulous sound of water that travels around the hull. I stood for a long time staring at the surface of the water, which now rapidly passed by. Now Caprice and I were one with the trade winds, finally. And I knew it would last for at least two weeks ahead. All tensions in my soul flooded out and slowly rocked away upon the waves.

After crossing the equator and the doldrums, and in that process becoming a better friend with both the thought of being becalmed and to be in my own company, I was enjoying my life at sea more and more for each day that passed and I felt stronger and stronger. Sailing all the way home felt like an exciting challenge and gave me the chance of a really long uninterrupted journey alone with the sea. I carefully counted my food and water supply and decided that it would be enough for the duration of time left. The main thing that I needed to carefully ration was fats, because I only had a total of 2 bottles of oil left and almost no other food that contained fat. I counted on catching some fish and thus getting more fat and protein in my diet.

The weather was a slight concern, as there was a greater chance of a storms in the North Atlantic in May than June / July. But at least it was not winter. And so down there in the NE trade winds, the decision fell completely in place and Caprice and I made our way north, as high as we could in the stable and fresh NE trade winds (tough but beautiful sailing). No longer towards the Azores – Gothenburg, my home town, would be the next port!






67 dagar ensam med havet (del 1)


Det tog mig 67 dagar att segla från St Helena till Isle of Lewis i Skottland. Det är inte många människor i världen som har upplevt en sådan resa och att segla non-stop från Sydatlanten till Nordeuropa tillhör ju inte vanligheten. Jag undrar, är jag verkligen så ovanlig? Det känns inte så. Eller jo, ibland gör det ju det. Ibland inser jag att mina val i livet är högst ovanliga. På gott och på ont, men jag skulle ju i slutändan vilja byta ut dem mot någon annans.

Många frågar mig: varför stannar du inte och besöker de fina ställen som finns på vägen? Och visst, det kan man ju undra. Men från början visste jag att min resa inte handlade om det. Det här var en resa som ville utforska ensamheten, dra den till sin yttersta spets. Att besöka djupet inom mig själv, snarare än fysiska platser och upplevelser. Varje ö jag åkt förbi har jag lämnat i framtidens fantasi om en annan resa någon gång. Varje liten plats skapar en ny liten dröm att läggas på hyllan i ovisshetens värld.

Då jag lämnade St Helena var jag inte i den bästa formen. Jag hade stark hemlängtan och många obesvarade frågor om livet, mina val och min plats i världen. Det var tufft att vara ensam. Jag var less på allt och ville då stanna så snart som möjligt och ta en paus från ensamheten, en paus från MIG SJÄLV! Jag siktade på Azorerna eftersom detta var den plats som var lättast att segla till på vägen hemmåt samt med bästa möjlighet att reparera motorn och kanske flyga hem ett tag.

Resan över doldrums

Efter två veckor i den SE passadvinden och efter att ha passerat Ascension Island, vilken jag kunde se på håll, hade jag sammanlagt 8 dagar med antingen stiltje eller mycket svaga vindar. Det var mycket slag i seglen, varmt, svettigt och påfrestande för sinnet. Något som hjälpte mig mycket att både komma fysiskt framåt samt att hålla humöret uppe var en svag ström på ca 1 knop som förde mig i rätt riktning. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur det hade varit om denna ström förde mig åt andra hållet. Då hade jag kanske ännu idag irrat omkring runt ekvatorns doldrums.

Att segla utan motor visade sig vara både det mest frustrerande och det mest underbara jag har gjort någonsin. Jag var helt utelämnad åt elementen. Blåste det inte stod jag helt still eller drev till och med ibland baklänges med en ström. Ofta då jag fick en väderleksrapport som sa stiltje i flera dagar framåt, blev jag oerhört frustrerad och det var väldigt svårt att acceptera att jag inte hade någon kontroll, att vinden bestämde och inte jag. Men efter några timmar av ångest och frustration, kom jag fram till det faktum att jag helt enkelt kunde välja mellan att spendera några dagar att vara arg och olycklig, eller att släppa kontrollbehovet och bara lära mig att vara. För egentligen, vad spelade det för roll att vi inte rörde oss framåt Caprice och jag. Hela poängen var ju att vara ensam med havet.SlakaSegelOch efter att denna processen fått gå sin gång, var dessa dagar bland de mest underbara. Det var så otroligt tyst och så stilla. Man kunde höra tystheten, havet var en stor spegel, vågorna lade sig nästan helt platt. Allt skimrade och de tusentals färgerna på kvällshimlen dubblerades i ett oändligt spektrum på havets silvriga speglande yta. Valar och delfiner besökte mig och likaså lugnet inuti mig. Detta hade jag aldrig fått uppleva om min motor hade fungerat. Då slår man bara på den och kör förbi detta storslagna fenomen som kallas stiltje. Ungefär som i livet tänkte jag. Segling innehåller så otroligt många speglingar i livets gång.Stiltje

Ur loggboken: ‘Ta stora klunkar av detta lugn, denna stillsamhet. Havet ler mot mig varje sekund. Dess närvaro smeker mitt innersta väsen.’


Beslutet att fortsätta förbi Azorerna

Dag 12 från St Helena hade seglaren Anders Eriksson skickat ett meddelande till mig där han föreslog att jag skulle segla hela vägen hem non-stop. Ett litet frö blev då sått och denna tanken hade sedan bollats fram och tillbaka, grott och formats och tillslut började den kännas mer och mer rätt i magkänslan.

VIND !!!! VIND!!!!

Dag 22, position 3° 17N, 23°40W minns jag så tydligt hur jag äntligen nådde in i Norra Halvklotets passadvindsbälte på riktigt. Den sagolika vinden som fläktande smekte mitt ansikte och med frisk kraft fyllde seglen, Caprice som lutade stabilt i bidevinden och LJUDET, det där sagolika ljudet av vatten som forsar kring skrovet. Jag stod länge och stirrade på vattenytan som nu snabbt forsade förbi. Nu var jag och Caprice ett med passadvinden, äntligen!! Och jag visste att det skulle förbli så i minst två veckor framåt. Alla spänningar i själen bara lade sig ner och lät sig sakta gungas av vågornas gång.

Efter att ha korsat ekvatorn och doldrums och i den processen blivit bättre vän med både tanken på stiltje och mitt eget sällskap, trivdes jag nu ensam till havs mer och mer för var dag som gick och jag kände mig starkare och starkare. Att segla hela vägen hem kändes som en spännande utmaning och gav mig chansen till en riktigt lång resa med havet i ensamheten. Jag räknade min proviant och vattenförråd mycket noga och beslöt mig för att det skulle räcka. Det jag behövde sätta på ranson var fett, eftersom jag bara hade sammanlagt 2 flaskor olja kvar och nästan ingen annan mat som innehöll fett. Jag räknade med att fånga en del fisk och på så vis få mer fett och protein i min diet.

Vädret oroade mig lite, eftersom det var större chans för storm i Nordatlanten i Maj än Juni/Juli. Men det var ju inte vinter i alla fall. Och så därnere i den NE Passadvinden föll beslutet helt på plats och Caprice och jag kämpade norrut, så högt vi kunde i den stabila NE bidevinden (tuff men härlig segling) dock inte längre mot Azorerna, utan nu skulle Göteborg bli nästa hamn tänkte jag.


Visiting St Helena Island and the Whale Sharks

It took about two weeks to sail from Tristan to St Helena. On this journey I had a three day long gale from the north followed by four days of being becalmed in the South Atlantic high pressure. But after a few days of wonderful, stable and fresh SE trade winds, I arrived near The Anchorage at nightfall, dark was just falling as I approached.

St Helena Yatch Services came out in a dinghy and guided me to the mooring buoy which was truly great, otherwise I would have had to heave to for the night and wait until the morning to moor up as it was too dark for me to approach the moorings. As with Tristan, my navigation computer had missed out St Helena, so I had no proper chart of the island, just a little drawn map in the Pocket Atlas of remote Islands. In addition to this I had the koordinates of the mooring so I had no problems finding it.

St Helena Book

Approaching the island as the sun is about to setApproaching St HelenaCaprice resting at The Anchorage – in the background the ketch La Belle EpoqueCapriceAnchorage

St Helena is a wonderful destination to visit and there I had my first proper experience of connecting with other sailors and socializing around the boats. As I had by this point been alone with the sea for a long time, it was great to meet people, share dinners, hear their stories and talk about the ins and outs of this unique life that long distance sailing entails.

Hiking St Helena 2

I went on a drive and a hike around the island together with a couple from another boat. There are around 4500 people living on St Helena. It is the kind of place where you can leave your computer on a table in a cafe whilst going shopping and it still being there when you return. If you walk along a road a car will stop and ask if you want a ride.

The pace of life has a great calmness to it, the scenery is stunning and the climate perfect, mostly sunny with a fresh breeze and around 20-25 degrees.

Inland the island is really greenSt Helena Green

I arrived there on a Tuesday night, during Wednesday and Thursday I did my bunkering and planning and spent a fortune in the internet cafe (£6 per hour, the internet being through satellite). These days I also decided against fixing the engine here as it would take a lot of time and cost a lot of money.

On the Saturday I went on a trip arranged by James from St Helena Yatch Services to go snorkeling with Whale Sharks. At the top you see me swimming above one of those amazing creatures filmed by my boat neighbour Jürgen, who sails with Claudia on their beautiful steel ketch La Belle Epoque (

On the 25th of March we are leaving St Helena behindLeaving St Helena

The day after swimming with the Whale Sharks, Caprice and I set off towards the Azores with the current plan being to stop there and fix the engine and possibly take a break and fly home until the summer.

However as you may be aware, when the voyage proceeded I decided to just keep going and attempt to sail all the way home without making any more stops. I really got into my life at sea and stopping at the Azores seemed like a costly and time consuming hassle without the engine and with all the calm winds around that area.

I always wanted to stay at sea for a really long time, so I started to feel that sailing all the way home now would be a great opportunity to experience this. I only wished that I had packed a little more provistion than I had, but I really hoped to catch some fish along the way!

The day after leaving, becamled…..Hmm maybe I should have fixed that engine after all !!Hm becalmed

Följ Anders Eriksson

Nu när jag är hemma så får ni alla följa min gode vän Anders på hans otroliga resa. En stor del av mig är lite svartsjuk på Anders och alla månader han har framför sig ensam med havet på sin båt Malala. Han jagar den andra svensken Kjell då de båda deltar i och tävlar om att bli förste svensken som seglar non-stop jorden runt.

Här är en artikel i På Kryss om Anders (och lite om mig) skriven av Linda Hammarberg då vi fick hälsa på Malala dagen innan hon och Anders lade ut från Ljungkile.

Anders hemsida:

Artiklar och Radio :)

Jag kommer snart att lägga upp mer om fortsättningen på resan och fler videor och bilder. Men här är linkar till de artiklar som skrivits om min resa samt radio:

Landing….after an Atlantic figure of eight – 15 000 nautical miles alone


So I have now been home for a week, though it does feel much longer. The journey is now already in the past and I am trying to adjust to life on land whilst not enirely loosing the deep and calm feeling of peace I found at sea. (Wish me good luck!)

I am very happy to be home and to be amongst loved ones again. At the same time there is a little sadness somewhere deep down that this special time is now over. But there is a time and a place for everything and I am just so greatful to have had the journey that I did. Now a new one will begin on land with different kinds of joys and challenges which I look forward to. This includes earning money somehow, putting some roots down and invest time with the people whom I love.

Sailing will always be part of my life and I am sure I will sail the big seas again at some point in my life. In the meantime I will explore the destinations more nearby during the summers.



Caprice’s engine needs to come out and I decided to sail her to Svanesund to attempt this job there, having some local support from an old friend who is very experienced with engines. I am not, but I am about to learn! To hand the job entirely over to a workshop could end up being VERY expensive.

I am not sure yet if I will keep Caprice or sell her on to someone else who wants to do some long distance sailing which she is so well suited for.



The Blog

There is so much to write and I have a lot of videos and photos. I will post my story bit by bit so keep an ear out. I am also planning to make a film, maybe write a book and give some talks. I am very happy to share my experience in all the ways that I can, as it was so special and unique and I hope to inspire others to take that step and follow a dream, whatever that dream may be!