Crossing the Atlantic Ocean

solfågel

Svensk version längre ner!

So I have sailed across the Atlantic alone! That is perhaps an achievement one can say. For me it mostly feels like a privilege, that I could chose to follow my dream and make it happen. This would not have been possible in the short time spam I had without the support from family and friends. Nor would it have been possible if I was not free and if I was not from the more privileged part of the world where such things are possible. Many thoughts like that about life came along out there on the sea and I felt very grateful to the world for the position I am in.

Solbakomregn

Skotar

 

Everybody says I am brave but it doesn’t quite feel like that either. For me it didn’t feel so scary to cross a big sea, specially not with all the modern safety equipment that is nowadays available. I take my hat off to those who did it in the old days with no communication at all!

Of course I fully respect the sea and had I encountered a storm I would of course have been very scared.

But as you can see in the video most of my trip was full of sun and stable winds, never even touching on a gale force.

But what is not visible in the video was that I was sick a whole week before Christmas and then I had such a longing for home that I had never felt before. And I felt incredibly alone at times. Luckily the sea and Caprice took good care of me though and we had light and stable head winds so that I didn’t have to deal much with sails nor reefing etc.

I felt continuously nauseous with a heavy head and this started after eating a beautiful tuna that I caught. Not sure if it had some kind of position of if it was something else. Perhaps the headwinds with the uncomfortable motion were part in my illness but that seems strange after two weeks at sea. Who knows!

Funnily enough I became well again after a tiny bottle of champagne that I consumed on Christmas eve in spite of feeling sick. (This bottle was meant for crossing the equator but I then felt too sick). I was so sick of feeling sick that I just buggered it, drank the champagne and then felt better.

After Christmas eve I had three wonderful days with light following winds and the most beautiful sunset I have ever seen in my life. I just sat there and watched the sky for hours. All possible shades of the most soft pastel colours mixed in with different layers of fethery clouds, the moon above the top of the mast and the stars that appeared one after the other on the sky that slowly slowly became a deeper blue.

Emmagitarele

When I was sick I just wanted to go home (I seriously considered turning north with the wind) but as soon as I was well again and just wanted to keep sailing. There are quick mood changes out there!

Emmasktratt

To be alone for such a long time was harder than I anticipated but at the same time incredibly rewarding and beautiful. It really gives you time and space to reflect upon life in a unique way. When I analyze it now afterwards, the fact was that all feelings got stronger and very alive. I could sometime be so touched and teary when thinking about those at home that I love. And I could sit and watch the stars and just that alone could make the love towards life incredible. At the same time the darker feeling was also stronger and more unpleasant when they appeared at times.

Spelar

The best

The strong and stable trade wind that I had the first part, the sunsets, all the time to myself to read, play guitar and just be, the dolphins….

Delfiner

The worst

The night with thunder and lightening was the most scary time and it was the only time I used the engine for a few hours. I figured that I could in that way escape the thunder, as there was no wind.

To be alone and sick on a big sea was also not so much fun.

Facts about the trip

I sailed from Las Palmas the 3rd of December around 13.00. From there I went S/SW and between Cape Verde Islands and Africa. The first 10 days I had every sailors dream, stable and strong wind from behind and we just flew with the sails being gull winged. When I passed Africa the wind brought the sand from Sahara, and a beautiful shimmer lay over the sky. The sails and ropes got coloured orange from a thin layer of sand. It was special knowing that the dessert was over there beyond the horizon.

I continued S/SW and after 10 days I entered the Doldrums. The first sign of this was a whole night of thunder and lightening and this was the only time during the trip I was pretty scared. You hear of stories when the lightening hits the mast but I do think it is pretty unusual.

After this night I had 3-4 days of calms mixed with unsteady winds and some little squalls. I slowly moved forwards. I was lucky I think, I had heard of somebody being becalmed for 25 days! From 2 degrees north (2 days before the equator) I had stable wind again but more from S/SE so it was from the front. Continued like this for 10 days with a slight turning to the E and finally 3 days of following light winds at the end before arriving in Salvador in the morning of the 28th of December.

All in all I think I was lucky with the winds and the time of 3 weeks and 3 days was relatively fast.

Salvador

Salvador and now

I have been struggling with the heat and longing for snow but I have had a nice time with Janne Beijer, an old friend of my Dad and another Swede – Micke who both live in Brazil. And they have been taking good care of me.

I feel that there is so much to see and experience here but right now I don’t find enough space in my mind, instead feeling the need to fix the boat and plan my onward journey.

I will let you know my onward plan. It will be southward…..

Emmaför


 

Jaha, då har man seglat över Atlanten ensam! Det är ju kanske en bedrift kan man tycka. För mig känns det mest som ett privilegium, att jag kunde välja att följa min dröm och genomföra resan. Detta hade jag inte kunnat genomföra i den korta tid jag hade till förberedelser utan stöd av familj och vänner. Och det hade jag heller inte kunnat göra om jag inte var fri och inte var från den mer den delen av världen där sådant är möjligt. Många sådana tankar om livet infann sig därute på havet och jag kände mig väldigt tacksam över hur otroligt bra jag har det

Att vara ensam så länge var svårare än jag hade förutsett men samtidigt otroligt givande och vackert. Det ger en verkligen tid och rum att reflektera över livet på ett unikt sätt. Nu när jag tänker på det i efterhand var det faktiskt så att all känslor blev djupare. Jag kunde ibland bli helt rörd vid tanken på de därhemma som jag älskar. Och jag kunde sitta och se på stjärnorna och bara det kunde göra kärleken till livet oerhörd. Samtidigt var de mörka känslorna också starkare då de smög sig på ibland.

Alla säger att jag är så modig men det känns inte riktigt som det heller. För mig kändes det inte så läskigt att segla över ett stort hav. Särskilt inte med alla moderna säkerhetspinaler som vi har nuförtiden. Jag hyser verkligen respekt för de som gjorde dessa resor helt utan kommunikation.

Respekt för havet har jag också såklart och hade jag hamnat i en storm hade jag varit väldigt rädd. Men som ni kan se på filmen var större delen av min resa full med sol och stabila vindar, aldrig ens i närheten av kuling.

Det som inte syntes i filmen dock, var att jag var sjuk i en hel vecka innan jul och då hade jag sådan akut hemlängtan jag aldrig förr har känt och kände mig otroligt ensam i stunder. Men även då tog havet och Caprice hand om mig och vi hade lätta stabila bidevindar så jag slapp hålla på med rev och annat.

Jag mådde konstant illa utan aptit med tungt huvud och det började efter att jag ätit en fantastisk tonfisk jag fångat. Svårt att veta om den hade något slags gift i sig eller om det var nåt annat. Kanske var bidragande faktor att det var bidevind och jag då kan känna av sjösjuka mer men det verkar konstigt efter två veckor till havs. Vem vet inte jag!

Lustigt nog blev jag frisk efter en pytteliten flaska champagne som jag trots illamåendet drack på Julaftons kväll. (Denna flaska skulle jag ha druckit vid ekvatorn men då mådde jag för illa….:) Jag var less på att vara sjuk och tänkte att jag provar att dricka champagnen och det funkade.

Sen återstod 3 underbara dagar med lätt undanvind och de vackraste solnedgångar jag sett i hela mitt liv. Jag bara satt hela kvällen och tittade på himlen. Alla nyanser av de mildaste vackraste färger i olika skikt av tunna moln, månen ovanför masttoppen och stjärnorna som tittade fram en efter en då himlen omärkbart långsamt blev djupare och djupare blå.

Då jag var sjuk ville jag bara åka hem (jag hade allvarliga funderingar på att styra norrut med vinden) men så fort jag mådde bättre ville jag bara fortsätta segla igen. Snabba svängningar i tankegången därute till havs!

 

Det bästa

Den stabila starka passadvinden jag hade i början, solnedgångarna, all tid att kunna läsa, spela gitarr och bara vara, delfinerna….

 

Det värsta

Åsknatten var läskigast, det var enda gången på hela resan jag gick för motor några timmar – jag tänkte att jag på så sätt kunde åka ifrån åskan för vinden var helt stilla.

Och att vara ensam och sjuk på ett stort hav var inte så kul!

 

Fakta om resan

Jag seglade från Las Palmas den 3 december vid kl 13. Åkte därifrån syd/sydväst och mellan Kap Verdeöarna och Afrika. De första 10 dagarna hade jag alla seglares dröm, en stabil stark passadvind från aktern och bara forsade fram med ett segel ut åt varje sida av båten. Då jag passerade Afrika tog vinden med sand från Saharaöknen, ett vackert dis låg över himlen och segel och rep blev färjade i orange av ett tunt lager med sand. Det var häftigt att veta att öknen låg där bortom horisonten.

Jag fortsatte syd/sydväst och efter 10 dagar kom jag in i Doldrums, stiltjebältet runt ekvatorn. Första tecknet på detta var en åsknatt och det var enda jag gången på resan jag ganska rädd. Man har hört en del skräckhistorier om åska som slår ner i masten men det är ganska ovanligt ändå.

Sedan hade jag ca 3-4 dagar av stiljte blandat med ostadiga vindbyar, några med starkare vind, men jag rörde mig alltjämt långsamt framåt. Jag hade tur faktiskt, har hört om någon som hade stiltje i 25 dagar!

Från ca 2 grader N (2 dagar innan ekvatorn) hade jag stabil vind igen men från syd/sydost så det var snett framifrån. Jag fortsatte så i 10 dagar med en fördelaktig vridning åt ost och hade sedan svag medvind de sista dagarna till Salvador där jag anlände på morgonen den 28 december.

Allt som allt kändes det som att jag hade tur med vinden och resan tog 3 veckor och 3 dagar, relativt snabbt gissar jag.

 

 

 

 

 

 

3 Replies to “Crossing the Atlantic Ocean”

  1. Tur med lindriga doldrums i.a.f., Emma! Rätt inställning har du till allt – men skaffa en fiskbok! Vi följer dig hela tiden (känn dig iakttagen) och gläder oss med varje etapp du får njuta av havet! // Stefan & Ann-Gerd

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s